Min älskade mormor, staramama... Kan inte förstå att vi har förlorat dig, den vackraste av alla själar som fanns på denna jord, du är en Ängel som vi bara fick låna. Finner inga ord för hur stor saknaden är efter dig, kan inte förklara sorgen, hur tungt det är att veta att vi inte kan se dig. Jag vet att du alltid kommer finnas här hos oss, höras oss, se oss.. men vi kan inte se dig. Det enda som gör det lite lättare just nu är att jag vet att du inte lider längre, du är med min morfar och min mobror som gick bort i alldeles för ung ålder, ni går runt och tittar till hundarna som springer runt vid huset på Planina, kollar att blommorna växer som de ska och att korna har tillräckligt med gräs att äta. Ni njuter i fulla drag, lyckliga som få. Men gud, varför ska det vara så svårt att förlora någon, jag försöker tänka på alla år som vi fick tillsammans, önskar jag fick lära känna morfar, få träffa denna man som var lika snäll och vänlig som du och min mobror Edi. Ni gav så mycket kärlek, visade vad livet gick ut på, och visade att allt går, bara man kämpar. För det ska gudarna veta att ni har kämpat, du och morfar tillsammans, först sida vid sida, sen var du själv i många år, men du klarade det utomordentligt bra, eller vi tycker att det gick bra, men du kände dig säkert ensam många gånger fast vi var där hos dig, du saknade morfar.
Mormor, du har
all min respekt, finns ingen som Du, du är en förebild för mig och kommer alltid vara det. Tack för att just Du, min älskade mormor blev min staramama! Nu blinkar du på himlen, den starkaste stjärnan och vackraste av dem alla.
♥
Lilla söta mormor, ta nu hand om dig och varandra.
Videmo se
♥
